MS‑DOS‑egenskaper

MS‑DOS är ett operativsystem som Microsoft utvecklade 1982 för x86‑baserade datorer. Det dominerade marknaden fram till Windows:s framväxt, och den sista versionen – 6.22 – släpptes 1994. Trots att Windows har ersatt den ursprungliga kärnan har delar av DOS‑koden fortfarande liv i kommandoprompten.

Kommandoradsgränssnitt

MS‑DOS använder ett strikt kommandoradsgränssnitt. Användaren skriver in kommandon i en prompt, och OS‑s uppsättning är begränsad till navigering och filhantering. Komplexa uppgifter hanteras vanligtvis av tredjepartsprogram. För att automatisera sekvenser av kommandon kunde man skapa batch‑filer – textfiler med en lista över kommandon som körs i ordning. Ett klassiskt exempel är AUTOEXEC.BAT, som körs vid första uppstarten och konfigurerar systemmiljön.

Enstaka uppgifter (Single Tasks)

Eftersom tidiga PC:er hade begränsad RAM‑minne stödde MS‑DOS inte multitasking. När ett program startas tar det hela systemresursen tills det avslutas, varefter ett annat program kan köras. Unika program, kallade TSR‑program (Terminate and Stay Resident), kunde ladda in sig själva i minnet för snabb åtkomst, men de var sårbara för minneskollisioner och kraschade ofta. Windows‑versionerna 1.0 och senare introducerade det sanna multitasking‑kapaciteten för PC:er.

Filnamn – 8+3‑systemet

En av de mest karakteristiska egenskaperna hos MS‑DOS är dess “8+3” filnamnssystem. Filnamn får maximalt åtta bokstäver, följt av en tre‑bokstavig suffix som anger filtyp, t.ex. .TXT för text, .COM och .EXE för körbara filer, och .SYS för systemfiler. Windows har avskaffat den åttabokstavsgränsen, men suffixen används fortfarande för att låta operativsystemet identifiera filtypen. Många av de ursprungliga suffixen finns kvar.

Drivrutinsbokstäver

MS‑DOS identifierar enheter med bokstäver. Vanligtvis reserveras A: och B: för diskett- och bläddringsenheter, medan C: och därefter refererar till hårddiskar, optiska enheter eller andra lagringsmedia. Användare kan mappa vilka bokstäver de vill, men det är vanligt att följa alfabetisk ordning. Även i moderna Windows-system används fortfarande bokstavsbaserad enhetshantering och bokstäverna A: och B: reserveras som standard, även om de flesta datorer idag saknar diskettskrivare.